Söndag
Hej bloggen, Svett-Mella in da house.
Japp, idag var träningsvärken nästan helt borta så jag kunde dra ut och springa. Väldigt skönt men gud vad varmt det var! Riktig sommarvärme så nu svettas jag som en gris. Idag är en sådan dag då man egentligen borde vara ute, men jag måste plugga. Hade jag haft en trädgård hade jag kunnat sitta ute och plugga, men nu har jag ju inte det. Jag skulle uppskattat min trädgård lite mer när jag väl hade den. Jaja, livet är hårt.
Förutom att plugga så ska vi även tvätta idag. Rolig söndag med andra ord.
Japp, idag var träningsvärken nästan helt borta så jag kunde dra ut och springa. Väldigt skönt men gud vad varmt det var! Riktig sommarvärme så nu svettas jag som en gris. Idag är en sådan dag då man egentligen borde vara ute, men jag måste plugga. Hade jag haft en trädgård hade jag kunnat sitta ute och plugga, men nu har jag ju inte det. Jag skulle uppskattat min trädgård lite mer när jag väl hade den. Jaja, livet är hårt.
Förutom att plugga så ska vi även tvätta idag. Rolig söndag med andra ord.
Meningslöst
Jag kan inte låta bli att känna att det känns lite meningslöst att blogga på lördagar.
Det är utan tvekan den dagen i veckan som jag har minst läsare. Vad har ni för er om lördagarna egentligen? Är ni kanske ute och har socialt umgänge med andra människor? Sånt är nämligen överskattat när man är en pensionär i en ungdoms kropp ska jag tala om. På lördagar stannar jag hemma och lagar hasselbackspotatis och pepparbiff tillsammans med min sambo. Hoho, jag är så härligt vuxentråkig ibland.
Nu ska jag sätta mig och äta godis och kolla på "Harry Potter och Halvblodsprisen". En perfekt lördagskväll i mina ögon. Puss puss.
Några tårtdiagram
Några tårtdiagram.
sparkdrakt.se
En läsare hörde av sig till mig och frågade om jag hade lust att hjälpa henne att marknadsföra hennes och hennes väns hemsida.
Eftersom hon frågade så snällt och dessutom berömde min blogg (lättsmickrad) så lovade jag att göra det.
Hemsidan heter www.sparkdrakt.se och där kan man hitta massor av information om One Piece-jumpsuiten. Man kan läsa om sparkdräktens historia, hitta instruktioner om hur man tvättar sin One Piece, hur man kollar om en One Piece är äkta eller ej, en storleksguide, instruktioner till hur man kan sy sin egen One Piece och man kan även vara med och tävla om en One Piece!
Hemsidan är jättefin och jag tycker ni ska gå in och kika på den: www.sparkdrakt.se
Lördag
Hej bloggen!
Idag är det jättefint väder här i Karlskrona, så jag fick faktiskt med mig Marcus på min promenad. Vi gick en lång runda längs med havet och upp i skogen. Jätteskönt sätt att börja dagen även om mina stackars benmuskler är rätt ömma fortfarande.
Nu ska jag äta frukost och sedan får jag nog sätta mig och plugga lite. Hörs senare!
Idag är det jättefint väder här i Karlskrona, så jag fick faktiskt med mig Marcus på min promenad. Vi gick en lång runda längs med havet och upp i skogen. Jätteskönt sätt att börja dagen även om mina stackars benmuskler är rätt ömma fortfarande.
Nu ska jag äta frukost och sedan får jag nog sätta mig och plugga lite. Hörs senare!
Dröm eller verklighet?
Tidigt imorse så drömde jag en väldigt verklighetstrogen dröm.
Och den var så verklighetstrogen så när jag vaknade så visste jag inte om det faktiskt hade hänt eller ej. Ni känner säkert igen känslan?
Drömmen började med att jag vaknade. Jag låg i min säng i sovrummet och tittade ut i hallen. Det rasslar till vid ytterdörren och något glider in genom brevinkastet. Vad är det som kommer såhär tidigt på morgonen, undrar jag och går upp. Går fram till dörrmattan och plockar upp en liten tidning. "Hata Judar!" står det med stora, röda bokstäver på framsidan. Jag bläddrar lite och inser att det är ett litet reklamblad från ett nynazistiskt parti. Blir förfärad och tycker synd om grannarna som bor mittemot (de är utländska). Jag hör att personen som slängt in tidningen i brevinkastet är på våningen ovanför och snart kommer hen vara påväg ner igen. Snabbt som attan springer jag bort till skrivbordet, greppar en penna och skriver "NEJ!" med stora, arga bokstäver över hela tidningen, och slänger sedan ut den genom brevinkastet igen. Sedan går jag och lägger mig igen.
Jag är nästan helt säker på att detta inte hände. Typ 99% säker. Men det var väldigt verklighetstroget faktiskt. Och det är ju himla bra att jag står upp för vad jag tycker är rätt även i mina drömmar? Även om jag nu gjorde det på ett rätt töntigt sätt. Skriva "nej" på tidningen liksom? Kunde jag verkligen inte komma på något bättre? Jaja. Våga säga "NEJ!" till att hata judar. Godnatt folket.
White trash
Fanny har skrivit ett bra inlägg om "White trash" som jag tycker att ni ska läsa här.
White trash är ett sådant uttryck som jag själv har använt en del och som jag kan tycka att det är lite kul att skoja om, men som jag försöker vänja mig av med. För hur man än vrider och vänder på det så är det ett uttryck för klassförakt och inget annat, och det känns inte helt fräscht. Faktiskt.
Nu förtiden verkar ju folk kunna kalla det mesta för "white trash". Jag sitter själv i nuläget och läser en tråd på Familjeliv där det diskuteras huruvida det är "WT" eller ej att bo i en hyresrätt. Jag smäller av.
Kända bloggare som har kommenterat min blogg
Ibland har det hänt att lite större, kändare bloggar har kommenterat min blogg.
Då blir jag riktigt töntigt glad, som den lilla bloggnörd jag är. Tänk att dessa människor, som är superkändisar i mina ögon, har varit inne på min lilla blogg! Blir ju alldeles till mig när jag tänker på det! Hoho.
De som har kommenterat min blogg är:
MammaBecka - Hyfsat stor bloggare för några år sedan, som var känd som "sjutton år och trebarnsmamma". Himla snäll tjej. Hon kommenterade min blogg för en himla massa år sedan.
Lady Dahmer - Hon kommenterade här för kanske ett år sedan och var väldigt trevlig.
Spiderchick - Hon har faktiskt kommenterat här mer än en gång. Och ja, även hon var väldigt trevlig.
Jag funderar på vilken bloggare jag helst skulle vilja få en kommentar ifrån. Egoina och Knivlisa är ju två favoriter, så kanske någon av dem?
Då blir jag riktigt töntigt glad, som den lilla bloggnörd jag är. Tänk att dessa människor, som är superkändisar i mina ögon, har varit inne på min lilla blogg! Blir ju alldeles till mig när jag tänker på det! Hoho.
De som har kommenterat min blogg är:
MammaBecka - Hyfsat stor bloggare för några år sedan, som var känd som "sjutton år och trebarnsmamma". Himla snäll tjej. Hon kommenterade min blogg för en himla massa år sedan.
Lady Dahmer - Hon kommenterade här för kanske ett år sedan och var väldigt trevlig.
Spiderchick - Hon har faktiskt kommenterat här mer än en gång. Och ja, även hon var väldigt trevlig.
Jag funderar på vilken bloggare jag helst skulle vilja få en kommentar ifrån. Egoina och Knivlisa är ju två favoriter, så kanske någon av dem?
Kaos
God eftermiddag.
Idag har jag ägnat mig åt att plugga och vi har även varit på Maxi och handlat. Det var kaos där. Mängder med småbarnsfamiljer som låter sina gapiga ungar springa runt som vildar. Vet inte hur många gånger vi var nära på att köra på en unge, de kommer ju springade från ingenstans och ser sig inte för. Varför ser inte vissa efter sina barn bättre?
Jaja, nu ska jag diska och sedan ska jag kolla på Top Model. Det är säsong sju nu och där gillar jag Caridee och Amanda mest.
Fredag
Hej bloggen.
Jag tror inte ni förstår vilken sjuk träningsvärk jag har idag. Det där passet tog, kan man lugnt säga. Och det är ju bra men herregud vad ont jag har. Hade egentligen tänkt dra ut och springa idag men det var ju bara att glömma, för jag kunde knappt resa mig ur sängen först. Det fick bli en lugn promenad istället. Träningsvärken i armarna och magen är inget större problem, det är jag nämligen rätt van vid, men den i benen är hemsk. Brukar aldrig få träningsvärk där. Men det har jag nu och därför går jag som en packad anka.
Nej, nu ska jag sluta gnälla, äta lite frukost och sedan sätta igång och plugga. Nu är det två veckor kvar till tentan så det är dags att börja på allvar. Puss!
Såhär underbart fint var det där jag gick idag.
Jag tror inte ni förstår vilken sjuk träningsvärk jag har idag. Det där passet tog, kan man lugnt säga. Och det är ju bra men herregud vad ont jag har. Hade egentligen tänkt dra ut och springa idag men det var ju bara att glömma, för jag kunde knappt resa mig ur sängen först. Det fick bli en lugn promenad istället. Träningsvärken i armarna och magen är inget större problem, det är jag nämligen rätt van vid, men den i benen är hemsk. Brukar aldrig få träningsvärk där. Men det har jag nu och därför går jag som en packad anka.
Nej, nu ska jag sluta gnälla, äta lite frukost och sedan sätta igång och plugga. Nu är det två veckor kvar till tentan så det är dags att börja på allvar. Puss!
Såhär underbart fint var det där jag gick idag.
Godnatt
Nu har jag sett kvällens program av "Fråga Olle-dokumentären".
Handlade bland annat om en kille som gillade att bli sparkad hårt på kulorna. Nu har ju jag inte kulor så jag kan ju inte riktigt föreställa mig hur det känns, men det var faktiskt rätt obehagligt att titta på. Jaja, gillar han det så får väl han hålla på med det.
Nu ska jag läsa lite på 9gag och se om det kan få mig att glömma bort min för tillfället ganska jobbiga mensvärk. Godnatt, vi hörs imorgon.
När man längtar går tiden så långsamt
Varför går tiden så långsamt när man längtar efter något?
Varje morgon när jag vaknar känner jag mig så glad, för då vet jag att vi har kommit en dag närmare den dagen då vi ska åka och hämta vår lilla Totte. Jag har verkligen saknat att ha hund så det känns helt fantastiskt att vi snart får hit en liten som är vår alldeles egna. Det ska bli så mysigt att ha sällskap på promenaderna.
Nio dagar kvar!
Akilles på promenad i somras. Killes blir en fin förebild för lilla Totte tror jag.
Att vara blyg är inget problem
Precis i början av min utbildning hade vi en föreläsning om sociala problem.
Föreläsaren talade om att samhället definerar vad som är ett socialt problem. Exempelvis kan det i vissa länder innebära ett socialt problem att vara ensamstående förälder, medan det i andra länder inte ses som ett problem. Han talade om att i vårt samhälle så betraktas blyghet i många fall som ett socialt problem, och det tyckte han var fel. Han frågade sig varför det var så viktigt att alla människor nu förtiden ska vara så himla framåt och "på" och ta så mycket plats. När han hade pratat klart om detta ville jag egentligen bara gå fram och krama honom. För det kändes så befriande att för en gångs skull få höra att det kanske inte är så hemskt att vara blyg ändå.
I vårt samhälle har blyghet nästan blivit något skamligt och framfusighet har blivit något bra. Det tjatas om att man ska våga synas och höras, att man ska ta plats och inte be om ursäkt för sig själv. Och det är väl bra till viss del, men dessa egenskaper har hyllats alldeles för mycket och skapat allt fler individer som tar alldeles för mycket plats och syns och hörs lite väl mycket. Och dessa människor tränger undan oss som är lite mer tillbakadragna.
Jag är en rätt lugn och försiktig person. När jag befinner mig i nya sammanhang och träffar nya människor föredrar jag att ta det rätt lugnt och inte prata särskilt mycket. Jag drar mig tillbaka lite, lyssnar och känner in. Det handlar inte om att jag är rädd för personerna jag möter, utan snarare om att jag inte känner mig bekväm med att prata på förmycket innan jag har känt av situationen.
Men vissa människor har problem med att man gör så, och det brukar vara sådana människor som själva babblar på och tar mycket plats. Jag tror de blir osäkra, för inte helt sällan verkar de känna ett behov av att hoppa på och ifrågasätta oss som inte pratar lika mycket. Jag har själv blivit ifrågasatt på ett ganska obehagligt sätt i situationer där jag inte har pratat så mycket. Exempelvis när man sitter i gruppdiskussioner och det finns några stycken som är sådär jobbigt "framåt" och som tar alldeles för mycket plats. De pratar och pratar, avbryter och släpper inte in andra i samtalet, om inte någon i sin tur avbryter dem. Sedan vänder de sig mot en och frågar i en påtagligt anklagande ton om inte jag ska säga något? "Du ska inte vara så tyst! Du måste våga ta plats!" har jag fått höra i en näst intill aggressiv ton. Som om det vore jag som var problemet.
Men problemet ligger liksom inte hos mig. För jag kan visst prata och ta plats om jag har lust. Men vissa människor verkar se diskussioner och samtal som tävlingar där den som får mest sagt vinner. Har man något att säga får man avbryta och försöka skrika högst. Sådana människor har jag inget intresse av att prata med och därför sluter jag mig som en mussla när jag hamnar i sådana sällskap. Jag ser ingen mening med att prata när ändå ingen kommer att lyssna.
Det är inte vi som anses som lite "blyga" som behöver ändra på oss, för de flesta som är lite sådär normalblyga har egentligen inga problem med att prata om sällskapet är det rätta. Jag må tycka att det är lite läskigt att prata med nya människor men om jag känner att jag blir insläppt i samtalet, att jag blir lyssnad på och tagen på allvar så brukar det gå ganska bra. Men framfusiga och gå-påiga människor klarar jag inte av. De måste lära sig att prata mindre, lyssna mer och släppa in andra.
Vissa kanske måste lära sig att ta mer plats, men det skulle egentligen inte vara så svårt om inte andra människor tog upp alldeles för mycket plats.
Föreläsaren talade om att samhället definerar vad som är ett socialt problem. Exempelvis kan det i vissa länder innebära ett socialt problem att vara ensamstående förälder, medan det i andra länder inte ses som ett problem. Han talade om att i vårt samhälle så betraktas blyghet i många fall som ett socialt problem, och det tyckte han var fel. Han frågade sig varför det var så viktigt att alla människor nu förtiden ska vara så himla framåt och "på" och ta så mycket plats. När han hade pratat klart om detta ville jag egentligen bara gå fram och krama honom. För det kändes så befriande att för en gångs skull få höra att det kanske inte är så hemskt att vara blyg ändå.
I vårt samhälle har blyghet nästan blivit något skamligt och framfusighet har blivit något bra. Det tjatas om att man ska våga synas och höras, att man ska ta plats och inte be om ursäkt för sig själv. Och det är väl bra till viss del, men dessa egenskaper har hyllats alldeles för mycket och skapat allt fler individer som tar alldeles för mycket plats och syns och hörs lite väl mycket. Och dessa människor tränger undan oss som är lite mer tillbakadragna.
Jag är en rätt lugn och försiktig person. När jag befinner mig i nya sammanhang och träffar nya människor föredrar jag att ta det rätt lugnt och inte prata särskilt mycket. Jag drar mig tillbaka lite, lyssnar och känner in. Det handlar inte om att jag är rädd för personerna jag möter, utan snarare om att jag inte känner mig bekväm med att prata på förmycket innan jag har känt av situationen.
Men vissa människor har problem med att man gör så, och det brukar vara sådana människor som själva babblar på och tar mycket plats. Jag tror de blir osäkra, för inte helt sällan verkar de känna ett behov av att hoppa på och ifrågasätta oss som inte pratar lika mycket. Jag har själv blivit ifrågasatt på ett ganska obehagligt sätt i situationer där jag inte har pratat så mycket. Exempelvis när man sitter i gruppdiskussioner och det finns några stycken som är sådär jobbigt "framåt" och som tar alldeles för mycket plats. De pratar och pratar, avbryter och släpper inte in andra i samtalet, om inte någon i sin tur avbryter dem. Sedan vänder de sig mot en och frågar i en påtagligt anklagande ton om inte jag ska säga något? "Du ska inte vara så tyst! Du måste våga ta plats!" har jag fått höra i en näst intill aggressiv ton. Som om det vore jag som var problemet.
Men problemet ligger liksom inte hos mig. För jag kan visst prata och ta plats om jag har lust. Men vissa människor verkar se diskussioner och samtal som tävlingar där den som får mest sagt vinner. Har man något att säga får man avbryta och försöka skrika högst. Sådana människor har jag inget intresse av att prata med och därför sluter jag mig som en mussla när jag hamnar i sådana sällskap. Jag ser ingen mening med att prata när ändå ingen kommer att lyssna.
Det är inte vi som anses som lite "blyga" som behöver ändra på oss, för de flesta som är lite sådär normalblyga har egentligen inga problem med att prata om sällskapet är det rätta. Jag må tycka att det är lite läskigt att prata med nya människor men om jag känner att jag blir insläppt i samtalet, att jag blir lyssnad på och tagen på allvar så brukar det gå ganska bra. Men framfusiga och gå-påiga människor klarar jag inte av. De måste lära sig att prata mindre, lyssna mer och släppa in andra.
Vissa kanske måste lära sig att ta mer plats, men det skulle egentligen inte vara så svårt om inte andra människor tog upp alldeles för mycket plats.
Träna styrka hemma
Jag skakar i hela kroppen just nu.
Det är nämligen så att jag saknar att gå på gym. Jag har tyvärr inte råd längre, det är mycket dyrare här i Karlskrona. Tyvärr har jag därför förlorat mycket av mina muskler. Jag går fortfarande ut och går och håller på med löpningen, och så tränar jag med hantlar och gör situps, men det räcker inte känner jag. Så därför satt jag på Youtube igår och letade efter träningsklipp där de visade enkla styrkeövningar man kan göra hemma med kroppen som belastning.
Jag hittade klippet nedan och testade det precis. Jag gjorde alla övningar hon visade 10x3 och jag blev trött, svettig och skakig. (Och rätt skitig, eftersom jag låg och krälade på det odammsugade golvet). Känns jättebra, även om jag märker att jag inte är stark för fem öre längre. Men det går ju att ändra på. Ska försöka köra det här passet regelbundet nu. Det tog ungefär en halvtimme för mig och det är ju inte så farligt.
Den sista övningen var ju helt underbar. Skön och plågsam på samma gång på ett märkligt sätt.
Torsdag
Nämen hej.
När jag är ledig brukar det vara omöjligt för mig att komma ur sängen innan elva. Ofta sover jag till närmre tolv. Men nu på sista tiden vaknar jag och är pigg vid halv tio eller tio. Himla skönt faktiskt, man hinner med rätt mycket mer när man får de där extra timmarna på förmiddagen. Idag har jag till exempel hunnit gå på min promenad redan. Skönt.
Nu ska jag köra och köpa nybakta frallor på Maxi tänkte jag. Hej hej!
*Vink vink med spökhanden*
När jag är ledig brukar det vara omöjligt för mig att komma ur sängen innan elva. Ofta sover jag till närmre tolv. Men nu på sista tiden vaknar jag och är pigg vid halv tio eller tio. Himla skönt faktiskt, man hinner med rätt mycket mer när man får de där extra timmarna på förmiddagen. Idag har jag till exempel hunnit gå på min promenad redan. Skönt.
Nu ska jag köra och köpa nybakta frallor på Maxi tänkte jag. Hej hej!
*Vink vink med spökhanden*